Utan mina nätverk är jag ingenting skrev Henrik tidigare idag, och jag log igenkännande. De senaste dagarna har jag funderat just på det, hur nätet är enormt stort men samtidig nära och alldeles gripbart.

Nätet är enormt stort. Möjligheterna är svindlande. Det finns så många fantastiska människor att lära känna, så många erfarenheter att få dela.

Samtidigt är nätet alldeles nära och gripbart. Var och en som bidrar till att fylla nätet med innehåll är en människa, med röst, erfarenheter, prefrenser och sammanhang. Det som slog mig häromdagen är att jag väljer platser på nätet beroende på vem jag vill ha kontakt med, och att de platserna upplever jag egentligen som precis lika påtagliga som barndomens fysiska platser för möten.

Precis som jag då visste att Lena ofta fanns i hagen hos hästarna och Thomas på minigolfbanan, så vet jag nu att Kalle finns på Skype, Elza svarar snabbt på bloggen, Joachim är på hugget på Facebook och Henrik är kvick på Twitter. (De finns förstås på andra ställen också, men det är där jag vet att jag hittar dem när jag behöver dem.)

Häromkvällen satt jag i ett arbetsmöte och vi kom att prata om TipCam. En fråga till Henrik på Twitter:

fraga

… och en minut senare fick jag svar:

svar

Så enkelt det blir när nätet inte blir stort och oöverskådligt, utan en sfär befolkad av människor och man vet var de finns och vilka erfarenheter de har att dela med sig av.

Det är väl detta jag önskar att alla pedagoger (och andra med förstås!) måtte få uppleva. Inte bara nätet som en enorm värld av oändliga möjligheter, utan också nätet som en väldigt nära mötesplats för att hitta kollegor att dela och utbyta med.

Slutligen, alldeles särskilt fröjdefullt blir det kanske ändå när världarna möts. I onsdags hade jag glädjen att träffa en hel rad nätvänner, men kanske alldeles särskilt decembertjejen och itmamman som jag så länge känt mig nära på distans. Det var kul!

Decembertjej och IT-mamma kollar mobilen

One Response to “Nätet är så stort, och så litet”

  1. maria skriver:

    Vilket träffande inlägg du har skrivit. Jag känner igen det du beskriver och är så glad att jag får vara en del av det. Det betyder oerhört mycket för mig, detta nätverkande.

    Ibland känner jag på något märkligt sätt (fast är det så märkligt egentligen?) mera samhörighet med er ”nätvänner” än mina kollegor och vänner här hemma i ”stan”.

    Jag fascineras av hur just nätverk byggs samman, skapar nya grenar som kanske möts igen. Och de snabba svaren (som du är och har varit enastående på – som du har tipsat och hjälpt mig genom de här åren!!!).

    Jag hade kunnat stanna ett helt dygn på PIM-galan. Det var fantastiskt roligt att få träffas ”på riktigt” och den erfarenheten har jag med mig nu, när jag på kammaren, fortsätter att följa bloggar, twittrar, facebook och mycket annat.

    Tack Åsa, itmamman och alla ni andra som utgör mitt nätverk. Ni är fantastiska!

    //decembertjej