Åsa

Med Facebook genom krisen

Söndag 7 mars vaknade jag med vänster sida förlamad. Efter ambulanstransport konstaterades att jag drabbats av en stroke. Samma dag på eftermiddagen, fortfarande i chock loggade jag in på Facebook via mobilen och uppdaterade min status ”Lägger på csk. Har fått en stroke säger fattar inte känner mig som vanligt minus vänster sida”

Så här drygt en vecka senare tänker jag att det var det bästa jag kunde gjort. Facebook blev livlinan som hjälpte mig genom krisen. Det blev rätt på så många plan.

Först rent praktiskt: genom statusuppdateringarna har jag kunnat berätta för arbetskamrater, vänner, bekanta och släkt om vad som hänt från dag till dag. Från sängliggande till rullstol och sedemera gåträning: allt har jag kunnat berätta så snart det hänt. Och jag har kunnat berätta för och kommunicera med alla. Även om jag tycker mycket om IT-mamman, Öpedagogen, Elza, Fotofinnar-Gunilla, Burk-Anna och Skolväskan-Kimme hade jag väl aldrig kommit på tanken att ringa eller maila någon av dem för att berätta vad som hänt. Så nära vänner är vi nog inte. Nu vet de, oeh det är skönt. Det var också praktiskt att berätta för alla på en gång. Min chef, som läst den första förvirrade statusen, ringde upp min man på söndagskvällen och lovade att ta hand om allt praktiskt på jobbet. Det uppskattade vi, en kväll då kraften behövdes på annat håll.

Sedan det uppenbara, sociala: via hundratals kommentarer och meddelanden vet jag att många tänker på mig. Det värmer och gör gott i läkeprocessen. När jag nu en vecka senare är ledsen och tycker oerhört synd om mig själv blir jag tröstad av att logga in via mobilen och läsa alla kommentarer. Den för mig mindre väntade sociala effekten var beröringspunkterna med andra som kämpar med egen rehabilitering, det får mig att minnas att jag inte är den enda som har det tufft och att vi kan inspirera varandra att orka vidare. när en olyckssyster skrev i sin status ”Nu j-lar – Kan Åsa gå i trapper ska jag klara av att handla!” blev jag så glad att jag nästantog ett skutt med rollatorn.

Det allra viktigaste Facebook hjälpt mig med i bearbetningen har varit att sätta ord på vad som hänt. En typisk statusuppdatering är kort och rubrikartad. Att på det viset formulera min situation har både hjälpt mig att förstå och bearbeta det som hänt samtidigt som det varit en del i ett viktigt socialt identitetsskapande. Nej, jag är inte en medelålders handikappad tant, jag är en kämpande ugglemamma som tänker besegra detta. Min status är: ”Dagens prestation: sjukgymnastik. Har gått 10 meter. Får man Baddaren då? Eller kebab Silverkryckan?” (Det där med kebab skulle egentligen inte vara med. Det är svårt att skriva på mobilen under täcket.)

Det finns många slutsatser att dra av den gångna veckans händelser:

  • Håll koll på ditt blodtryck om du ofta sitter stilla vid datorn.
  • Skaffa dig ett nätverk online, du vet aldrig när du behöver det.
  • Sätt in vettiga patientdatorer på sjukhusen och öppna upp för trådlös Internetaccess.

Den viktigaste slutsatsen för mig blir: min historia är inte unik. Detta är bara ett exempel på kraften i sociala medier. De viktiga drivkrafter jag upplevt denna besvärliga vecka: berätta, kommunicera samt formulera och bygga en självbild torde vara viktiga för många andra inte minst i det hårda arbetet att vara tonåring. Därför är det sorgligt om vi låter oss skrämmas av medier och fördömande ”experter” som predikar om det osunda i att vara privat på nätet och det flyktigt ytliga i kommunikationen. Sociala medier är en arena för kontakter som är nära på avstånd.

DSC00103

”Hela natten ville de att jag skulle le” (foto på strokigt leende och trött självironisk status på morgonen 8 mars. )

Åsa Kronkvist, 16 mars 2010

19 Responses to “Med Facebook genom krisen”

  1. Björn skriver:

    Heja Åsa!!!!! 🙂

  2. Ingela Persson skriver:

    Lilla Åsa …

    … inte du också…

    när och om du vill så kan vi kontakta varandra du hittar mig om inte annat så på utb adress Ingela Persson (8 år senare). KRAM KRAM NU behövs jävlar anamma… det har du… men det är jobbigt… och det märker du…

  3. Anders Eklöf skriver:

    Ett fantastiskt bra och viktigt inlägg Åsa. Som din vän och kollega har jag givetvis tänkt mycket på dig och försökt visa min omtanke på Facebook. Som forskare (i alla fall blivande) har dina inlägg på Facebook väckt många tankar kring det privata och funktionen av och kraften i sociala medier. Kan man vara så öppen? Varför vill man vara så öppen? Vilka konsekvenser får det att vara så öppen? Hade jag varit det i en liknande situation?. Massvis med frågor som har väckts, samtidigt som det grundläggande har varit medkännande, att visa att man bryr sig. Jag tycker att det sätt du har hanterat vad som hänt är fantastiskt och din förklaring här på bloggen kommer att bli ett viktigt inlägg i diskussionen kring sociala medier. Du är verkligen klar i knoppen. Dessutom har du papper på det.
    Kram
    Vännen Anders

  4. it-anette skriver:

    Hej Ugglemamma!
    Tråkigt att du drabbats av en stroke. Chockartat att drabbats av något som man aldrig tänker på att man ska drabbas av.
    Vill bara genom denna kommentar ropa KÄMPA PÅ.
    Du och jag har aldrig pratat med varandra men jag följer din fantastiska blogg.
    Jag har sett massor av dina små filmer som du stöttar med och som du lägger ut till allmän beskådan.
    Jag brukar delge de som läser min blogg tips och idéer från dig.
    Jag vill bara önska dig lycka till i ditt kämpande med att komma tillbaka till den Åsa du vill vara. Heja på!
    Hälsningar från Anette Nilsson SDF Älvsborg

  5. Christina skriver:

    Hej Åsa!
    Vill med detta inlägg bara säga: Kämpa på!
    För vad gör jag utan dina superpedagogiska filmsnuttar som hjälper mig att utföra mitt arbete och som bringar reda i denna IT-värld.
    Det är många som tänker på dig här på HKr.

    Många heja rop från
    Christina Lind-Halldén

  6. Ulf skriver:

    Kan inte säga mer än att du måste krya på dig och börja skriva igen…
    Hälsn.

  7. Lotta skriver:

    Jag och många med mig följer din blogg och uppskattar dina tydliga och pedagogiska guider du skapar. Tack för det fantastiska arbetet du lägger ner som kommer så många till del. Nu får din hälsa komma i första hand det är viktigast av allt.
    Du vet:
    ”Livet är som en direktsändning, den går inte i repris.”

  8. Elwa skriver:

    Hej! Jag är också en av väldigt många som följer din blogg. Och som använder mig av många tips som du delar med dig av, tack så mycket! Önskar dig gott tillfrisknande, och all kraft du behöver för att orka kämpa dig tillbaka. Du verkar vara en stark och modig person, tack för att du också delar med dig av din situation…

  9. Ylva skriver:

    Du e grym!

  10. cwaste skriver:

    Vi tänker på Dig! Krya på dig!!!

  11. Camilla Ohlsson skriver:

    Hej Åsa! Att Facebook m.m. hjälpt DIG är det allra viktigaste i sammanhanget, men ditt inlägg här och din vilja att dela med dig av dina framsteg är viktigt också för alla oss som bryr oss om dig! Hoppas att du snart är tillbaka hos oss!
    Kollegan Camilla

  12. […] En som har tänkt till kring det hela är Ugglemamma, Åsa Kronkvist. Läs hennes berättelse här. […]

  13. niilo alhovaara skriver:

    Snabbt tillfrisknande, Åsa!

  14. Hej Ugglemamma, eller om man får kalla dig Åsa? 🙂
    Det river verkligen upp känslor att läsa din berättelse, som ju har ”sipprat ut” på Twitter (och via facebook vad jag förstår). Vågar man lämna ut sig, så får man förstås också mycket respons, man får virtuella vänner, som kan hjälpa en genom en verklig situation (och vissa av de vännerna är ju även ens vänner IRL, vänbegreppet börjar bli mer mångfacetterat).

    Relationer, uppmärksamhet, utelämnande, eller hur man nu väljer att se på det, det är ett intressant fenomen. De personer som traditionellt uppfattas som ”kändisar” (t.ex. artister) brukar ju sky berömmelsens (uppmärksamhetens) avigsidor i form av paparazzis och närgångna osakliga journalister. Av den och andra anledningar känns det som att ”förståsigpåarna” tycker att det är viktigt att påpeka vikten av att hålla sig anonym på nätet. Men är verkligen den anonymitet en kändis eftersträvar en bra metafor för anonymiteten på nätet? Är det inte snarare ”anonymiteten” hos en mystisk granne, som aldrig går ut och aldrig drar upp persiennerna, som man uppnår med alltför stark integritetssträvan på nätet?

    Jag vet inte själv. Men i ditt fall har ju ditt ”utlämnande” gett dig styrka – och gett oss alla något intressant att tänka på.

    Kämpa på! Alla kan råka ut för det du varit med om, men inte alla kan komma igen.

  15. Lena skriver:

    Hej Åsa!
    Vi har aldrig träffats (ännu), hörde om din blog via Gert.
    Men ÅH vad jag gillar din ”leende”-kommentar och bild!
    Härlig humor:)
    Önskar dig ny styrka till din kropp,
    mvh
    Lena

  16. Charlotte skriver:

    Hej Åsa!

    Krya på dig – du verkar i alla fall vara på god väg. 🙂
    Tack för en bra artikel!
    Vi ses!
    Charlotte, Peddagogiska centralen, Malmö

  17. Hej Åsa!
    Hade inte hört eller läst förrän alldeles nyss. Jag förstår att du kämpar på bra och jag önskar dej allt gott framöver. Ser att du har lagt utt ett nytt tips, antar att det betyder att du inte har tänkt pensionera dej än … Styrkekramar till dej.

  18. Sara skriver:

    Kämpa på! Jag skickar varma tankar! Kram