Här är en film som visar hur man gör.

PS. På http://www.melissaclifton.com/tutorials.html finns också en tutorial som visar hur man kalkerar, som jag pratar om i början av filmen.

Logga in på You Tube och välj länken Ladda upp så kommer det en knapp med texten Spela in med webbkamera snett uppe tll höger. När du klickat på den kommer ett Flashfönster där du måste godkänna att You Tube får tillgång till kamera och mikrofon.

Sedan är det bara att klicka igång inspeningen och börja prata.

När du är klar och har sparat finns det tre knappar – en för att förhandsgranska, en för att publicera och en för att kasta det du spelat in och spela in en ny film. (Om du ångrat dig helt så klicka på något annat så att du lämnar sidan utan att publicera.)

Så här drygt en vecka senare tänker jag att det var det bästa jag kunde gjort. Facebook blev livlinan som hjälpte mig genom krisen. Det blev rätt på så många plan.

Först rent praktiskt: genom statusuppdateringarna har jag kunnat berätta för arbetskamrater, vänner, bekanta och släkt om vad som hänt från dag till dag. Från sängliggande till rullstol och sedemera gåträning: allt har jag kunnat berätta så snart det hänt. Och jag har kunnat berätta för och kommunicera med alla. Även om jag tycker mycket om IT-mamman, Öpedagogen, Elza, Fotofinnar-Gunilla, Burk-Anna och Skolväskan-Kimme hade jag väl aldrig kommit på tanken att ringa eller maila någon av dem för att berätta vad som hänt. Så nära vänner är vi nog inte. Nu vet de, oeh det är skönt. Det var också praktiskt att berätta för alla på en gång. Min chef, som läst den första förvirrade statusen, ringde upp min man på söndagskvällen och lovade att ta hand om allt praktiskt på jobbet. Det uppskattade vi, en kväll då kraften behövdes på annat håll.

Sedan det uppenbara, sociala: via hundratals kommentarer och meddelanden vet jag att många tänker på mig. Det värmer och gör gott i läkeprocessen. När jag nu en vecka senare är ledsen och tycker oerhört synd om mig själv blir jag tröstad av att logga in via mobilen och läsa alla kommentarer. Den för mig mindre väntade sociala effekten var beröringspunkterna med andra som kämpar med egen rehabilitering, det får mig att minnas att jag inte är den enda som har det tufft och att vi kan inspirera varandra att orka vidare. när en olyckssyster skrev i sin status “Nu j-lar – Kan Åsa gå i trapper ska jag klara av att handla!” blev jag så glad att jag nästantog ett skutt med rollatorn.

Det allra viktigaste Facebook hjälpt mig med i bearbetningen har varit att sätta ord på vad som hänt. En typisk statusuppdatering är kort och rubrikartad. Att på det viset formulera min situation har både hjälpt mig att förstå och bearbeta det som hänt samtidigt som det varit en del i ett viktigt socialt identitetsskapande. Nej, jag är inte en medelålders handikappad tant, jag är en kämpande ugglemamma som tänker besegra detta. Min status är: “Dagens prestation: sjukgymnastik. Har gått 10 meter. Får man Baddaren då? Eller kebab Silverkryckan?” (Det där med kebab skulle egentligen inte vara med. Det är svårt att skriva på mobilen under täcket.)

Det finns många slutsatser att dra av den gångna veckans händelser:

• Håll koll på ditt blodtryck om du ofta sitter stilla vid datorn.
• Skaffa dig ett nätverk online, du vet aldrig när du behöver det.
• Sätt in vettiga patientdatorer på sjukhusen och öppna upp för trådlös Internetaccess.

Den viktigaste slutsatsen för mig blir: min historia är inte unik. Detta är bara ett exempel på kraften i sociala medier. De viktiga drivkrafter jag upplevt denna besvärliga vecka: berätta, kommunicera samt formulera och bygga en självbild torde vara viktiga för många andra inte minst i det hårda arbetet att vara tonåring. Därför är det sorgligt om vi låter oss skrämmas av medier och fördömande “experter” som predikar om det osunda i att vara privat på nätet och det flyktigt ytliga i kommunikationen. Sociala medier är en arena för kontakter som är nära på avstånd.

“Hela natten ville de att jag skulle le” (foto på strokigt leende och trött självironisk status på morgonen 8 mars. )

Åsa Kronkvist, 16 mars 2010

I ärlighetens namn får jag erkänna att läraren som frågade hade fixat det själv innan jag ens hann börja på filmen. Men den kommer här i alla fall, för dig som ännu inte provat.

Inte mer! Superpraktiska www.whatbrowser.org kommer att underlätta den detaljen i mitt liv enormt.

Inte nog med att sajten kvickt och lätt talar om vilken webbläsare som används. Dessutom finns en pigg liten film som talar om vad en webbläsare är, länkar till ytterligare webbläsare och några praktiska tips som till exempel hur man byter startsida.

Bakom tjänsten står Google, men det är inte en reklamsida för Google Chroms. (Ja! Jag vet att der varit lite väl mycket av det företagets tjänster här ett tag. Men jag lovar att det snart kommer något helt annat.)

PS. Visste du att Jalbum är en svensk produkt.

Jag blev omedelbart förtjust i Google Share Button som med ett klick låter mig till exempel skicka en länk till Delicious, blogga om den, skicka den till Facebook, twittra den eller vad jag nu vill göra. Just nu har den stöd för 58 olika tjänster, och det är bara att klicka för de jag vill använda.

Tja, det kanske är dags att ge Delicious en ny chans, nu när det blev så enkelt. Adjö synkning. Hello bokmärken online.

Adjö alla problem med att ha olika bokmärken hemma och på jobbet. (Jo, jag vet att Delicious löser problemet på ett ännu elegantare sätt. Men det är så himla lätt att bara klicka på stjärnan i Chrome.)

Google Chrome är min favoritwebbläsare av en hel massa skäl. Några av dem berättar jag om i den här filmen.

Så fick jag prova på att göra en ny PIM-femma också Tyvärr krånglar den lite i vissa webbläsare. Stabilast verkar den vara i Firefox.